Jag drömmer sällan. Eller egentligen vet jag inte hur sällan det är. Hur mycket och ofta ska man drömma egentligen? Jag har hört, av någon doktor vill jag minnas, att man drömmer varje natt fast det kommer man inte ihåg. Kanske för att det som drömmen avhandlade kom till något slags lösning, klimax (i vissa) och logiskt slut. Så skulle det kunna vara. Drömmar man kommer ihåg är oavslutade drömmar. Man kommer ihåg dem därför att väckarklockan ringde innan drömmen var klar. Igår natt drömde en ganska intrikat historia och jag tror jag kommer ihåg det mesta av den. Drömmen eller ett parti av den började i varje fall med att jag sitter i min kontorsstol framför min dator och skriver nästan frenetiskt, det verkar allt som att jag är på jobbet. Men så är inte. Jag är nämligen helt naken bortsett från konstig hatt och mina lackskor. Jag reser mig upp och tittar ut över taket. Jag går bort mot kanten och nästa hus. På det andra huset står också ett bord med en dator, jag känner att jag måste över dit. Men jag vågar inte, istället sätter jag mig på stolen jag satt på när drömmen började. Datorn har ändrat form, den blir allt mer insektsformad. Plötsligt blinkar skärmen till. Nu står det Lukas 5:8 som snabbt tonas ut. Ner från gatan hörs ett djurläte som jag på något mystiskt vis vet är en Höglandsmangab. På skärmen materialiseras återigen nu tre rader text. Den första lyder ordagrant det här ”Var på din vakt. Den yttersta tiden är snart kommen. Pontus har nyckeln”. Min reaktion är den enda rimliga. Vadå för jävla Pontus, jag känner igen Pontus. Gjorde jag det skulle tala väldigt tyst om saken kan jag säga. Jag håller precis på att bli riktigt sur, jag kommer att jag muttrade något om att det borde vara olagligt att heta Pontus. Kanske till och med straffbart att ens känns en Pontus. Medan jag står och förebereder en smärre ritual när nästa meddelande dyker upp som den här gången består av ordet hundkläder. Sen vaknade jag.

Jag har börjat spela en bingo online mer och mer. Eller ganska mycket till och med. Det märkliga är att jag vinner en hel del på det också. Märkligt är det eftersom jag aldrig någonsin tidigare haft någon tur i spel. Jag kanske spelar för ett par tre tusen kronor i månad ungefär. Inga stora summor i sammanhanget alltså eftersom jag har jobb och inga andra dyra ovanor, jag försummar inget annat och betalar alla mina räkningar i tid. Allt är frid och fröjd med andra ord. Men det konstiga är att jag med min tidigare nämnda och tämligen notoriska otur i allt som har med spel och göra faktiskt vinner titt som tätt. Vinner pengar på spel, på riktigt, jag. Tack vare att jag just i bingo har turen med mig och då och då, nästan regelbundet, lyckas pricka in en bingo bonus går jag faktiskt plus på spelandet varje månad. Visserligen inga stora summor, det kanske jag får ett överskott på en 30-35 procent varje månad. En tusenlapp grovt räknat alltså. Visst det är inget som pokerhajar och hästskojare skulle lyfta ett ögonbryn för, knappt ett när hår skulle jag tro. Men för mig är inte illa.